Fredagsregn

Att sommaren är här märks knappast idag. Regnet häller ner, vilket i och för sig är rätt mysigt såhär när man sitter inomhus. Jag skickade imorse iväg en beställning på klänning från en tjej i New York som syr upp på beställning av fina vintagetyger. Spännande! A-linjeformad med trekvartsärm. Man måste älska etsy.com för allt fint man kan hitta.

Det om det.

Helg snart och ett lugn inom mig. Lite ogräsrens, krama två vackra barn, middag i glada vänners lag, fortsatt arbete på uppdraget eftersom deadline om en vecka närmar sig med stormsteg. Helt okej. Allt är bra. Ikväll dricker jag kanske champagne. Det kan jag tänka mig som vana.

En del spännande besked väntar jag på utöver allt annat. Återkommer.

Inspiratörer

Just nu håller jag på med flera olika projekt. Olika genrer, olika sätt att arbeta. En kollega på dagjobbet frågade mig idag vad jag inspireras av. Tja, vad inspireras jag av? För mig är skrivande ett sätt att leva, att hantera saker och ting. Men jag tänkte ändå sammanfatta några inspiratörer, levande och döda människor och ting.

- Kollegor - andra människor som skriver och att känna att man inte skriver i ett vakuum.
- Kollegornas verk - att känna ord som slår an och öppnar en.
- Musik - jag har lite olika listor på Spotify för olika känslokluster. Det är en ynnest att det finns så mycket att ta del av där ute.
- Samarbeten - att arbeta med andra konstutövare och hantverkare är intressanta stigar att vandra! Just nu arbetar jag i ett stort projekt tillsammans med vännen och författaren Louise Halvardsson. Vi kallar projektet Valda Ords Universitet och inom ramen för detta utforskar vi vårt skrivande liv och vad vi vill med detta, hur vi kommit dit vi står och går.
- Min familj - mina barn och K! De jag umgås med mest av alla. De som får mitt hjärta att vibrera av värme.
- Identifiera mig - om jag känner att jag är poet/författare så är jag också det. Oavsett.
- Växtlighet - att se mina pelargoner växa och knoppas. Oh ja!
- Skriva - jag hade en rätt omfattande kramp i några veckor. Det manifesterades här med inga inlägg... I ett mejl skrev Lou att SKRIV DIG UR KRAMPEN, och så gjorde jag. Att skriva på ett projekt inspirerar ett annat. Det är ett avancerat sätt att spela domino. Viktigt att minnas.
- Läsa - Serier och lyrik älskar jag mest just nu. Serier som i serieromaner. Frances 1&2 av Joanna Hellgren är favoriter just nu. Och Nina Hemmingsson. Alltid.
- Vänner - Såklart! Att umgås med vänner ger mig ingångar i karaktärer.Små korn av mina kamrater finns i allt jag skriver. Sinnesstämningar, utseenden, repliker. Jag lånar så smått att det endast ger nyanser.

Några exempel i alla fall. Men visst är det så att jag hela tiden försöker se inspiration i minsta sekund av tid. Använda allt. En tråkig, stressig dag blir mer intressant och glödande när jag ser den som stoff till något större än så.

Det är något med livet

Det har varit rätt mycket. Jag försöker att göra allt jag kan för att komma tillbaka. Ikväll ska jag sätta ut pelargonerna på uteplatsen. Kanske jag kan ta mig upp till ytan denna gången också. Inte att det är ledsamt och mörkt direkt. Men mycket. Samtidigt. Med hopp om att sommaren gör sitt för humör, hälsa och ork, dock!

Efter en lång tids torka på skrivfronten kan jag meddela att orden kommit tillbaka med besked. Vad jag helst av allt vill är egentligen att gömma mig långt inne i mig själv och bara skriva. Det går inte riktigt till så, men, hurra!, det kommer ord igen! Dels Valda Ords Universitet som jag driver samman med Lou, dels nytt spännande projekt som jag än så länge bara trippar runt i, bereder mark för och gör (faktiskt!) research för. Tänker att den berättelsen får vara den jag snickrar på efter sommaren. Sist men inte minst är jag inbjuden att delta i något alldeles underbart intressant som satt igång en massa kugghjul i skallen på mig. Eftersom deadline är riktigt riktigt tajt så kommer jag att jobba på detta som längst till den 7 juni. Därefter berättar jag mer.

Lite så. Allt rullar. Mer har jag inte att säga. Sommaren är här. Barnen bär sandaler.

Svarta hålet

Jag har en axelremsväska som snart är död. Jag har fått den av min pappa: det är hans krigarväska som varit med över världen i diverse krig - på låssas och på riktigt. Den går skämtsamt under namnet SVARTA HÅLET här hemma eftersom det mesta får plats, men försvinner, i den. Den har två fack och är sannerligen en trotjänare. Nu börjar saker dock ramla ut ur den, vilket inte är så himla praktiskt. Jag behöver skaffa mig en ny väska. MEN det är inte så lätt. Den ska vara lagom stor, lätt att ta med, bekväm och sjukt slittålig. Lagom stor innebär att det måste få plats plånka, bok, dagbok, brevblock, nycklar osv. Jag funderar på att satsa på den lilla varianten av Marimekko-klassikern. Eller en i skinn från Knulp. Eller en sådan där brittisk skolväska. Hmm.

Och dagbok! Jag hittar inte mina tomma böcker, och jag har verkligen tröttnat på att skriva på lösa papper. Ack detta i-landsproblem att ha skaffat sig vanor gällande papperstyp och bokformat... Drömmer om en sån här.

Kaoset som är min flytt

Jag har precis hittat min dator. Så nu kan jag börja skriva på Valda Ords Universitet igen. Jag har ännu inte hittat någon dagbok, så jag får fortfarande skriva på lösa blad. Böckerna är uppackade, men i oordning. Vi har flyttat in i vårt rum där vi ska bo, men inte hittat alla kläder. Barnen är lite uppochner efter flytt och mamman och pappan är trötta.

Svärmor har hittat en film från julen innan mamma dog. Där lever hon, pratar och finns. Jag har inte vågat titta ännu, men snart så. Jag har idag köpt en ny kjol, men behöver utöver det även handla någon fin topp också. Nytt jobb nästa onsdag ju!

Om det är någon som vill skicka brev till min nya brevlåda så skicka ett mejl (info snabela charlotteqvandt punkt se) så får ni adressen. Brev och annat kul på posten är ett tecken på livskvalitet.

Frånvaron

Vi ska flytta. Och jag ska byta jobb. Inte flytta så långt, och jobbet finns inom samma Myndighet, men det är alltså därför jag inte hörs så mkt i detta ventilationsfönster. All tid går åt till att sortera, rensa, packa och fixa. Jag försöker skriva klart min recension som ska lämnas imorgon kväll och jag tänker på Valda Ords Universitet. Det är ungefär vad jag hinner. Och allt det där med hur fint och bra vi får det i nya lyan. Platsen. Det nya golvet som golvmannen börjar lägga imorgon.

Ni vet. Sånt.

Hur som. Den som väntar på något bort i andra änden av denna flytt kommer att bli rikligt belönad. Av mina tankar. Nytt projekt som dras igång iom nya jobbet. Valda Ords Universitet. Allt det.

Vilja verka

Jag funderar på skrivandet. Mitt skrivande och hur jag praktiserar det. I vilket syfte. Jag vet ju om mitt poetiska skrivande. Där finns ett själsligt tvång. Något som inte handlar om vilja, för det är något mer kroppsligt och själsligt. Det handlar om något bortom. Jag tänker på om man faktiskt kan påverka med sitt skrivande. Jag twittrar (följ mig på @hallabiblan) om ni får lust) och såg att fotografen Elisabeth Olsson Wallin varit på barnhospice på Ersta. Det är det enda hospicet för barn i H E L A N O R D E N. Jag fick samma känsla som jag fick när mamma dog och den enda stödgruppen för efterlevande i min ålder och i min situation i Sverige fanns på Stockholms sjukhem. Samma fast nästan ännu mer svindlande. Jag tänker på opinioner och hur man skulle kunna väcka den. Skulle jag kunna? Och hur?!